LEDARE: Historien och verkligheten om urmakaren

Nådens år 1858. En liten urmakare vid namn Skog försörjde sin familj på det överskott hans uraffär på den svenska landsbygden gav. Livet var fullt av glädje och skratt även om familjen levde enkelt.

Urmakarens verksamhet och kunskaper hade gått i arv från far till son. Gåvan var förknippad med mycket arbete och ansvar: Skogs uppgift var att omvandla tidigare generationers slit till framtida generationers hopp. I urmakarens ögon bodde en stolthet över att få bära traditioner och sedvänjor vidare. Livet var tryggt och förutsägbart.

I Skogs butik fanns en mångfald av klockor. Traktens besökare botaniserade mellan allt från små nätta armbands­ur till majestätiska solitära golvur. Ett av uren var mycket speciellt och hängde på väggen rakt ovanför kassaskåpet i det blåtapetserade kontoret. Det var ett ”riktigt ur” av det anrika märket Tro, Hopp & Son. Detta ”ur-ur” användes för att synkronisera inte bara alla andra klockor i affären utan även byns alla klockor. Utan uret skulle tiden med tiden förlorat sin innebörd.

En dag kom det in en myndig man från ett ännu myndigare ställe i butiken. Mannen var på privat genomresa, i den mån han någonsin var privat, för att besöka kusinerna på landet och avnjuta alla landsbygdens gratisnyttor. Av en slump fick han syn på en för honom sällsynt klocka på väggen.

– Det där är ju ett ”riktigt ur”, utbrast han.

Klockan var förvisso inte helt ovanlig i Sverige, men av alla klockor i världen var det bara någon promille som var av just denna sort.  

– Det är av stor vikt för det allmännas välmående att klockan skyddas på ett museum, mumlade den myndiga mannen.

En urdålig idé, tyckte Skog och blev vaksam på mannens egendomliga besök. Mannen påstod sig nu vara staten.

– Men staten ska väl ändå företräda folket. Tillhör inte jag folket? tänkte urmakaren förvånat för sig själv.

Det luktar urkundsförfalskning, tänkte Skog som inte var helt övertygad om att den myndige mannen verkligen gick statens ärenden. Övertygad om sin äganderätt stod han därför på sig. Den myndiga mannen fick då för ett ögonblick något svart i synen, eller om det var rött.

– Klart du ska få ersättning, sa han sen och log i mjugg.

Klockrent, tyckte urmakaren och gjorde en överslagsräkning: han hade redan ett bud på 100 kronor för ”ur uret”. Sedan adderade han resten av butikens värde eftersom förutsättningarna att driva den vidare skulle saknas. Han kom fram till att 250 kronor i ersättning vore rimligt.

Myndiga mannens uppdrag var dock att få så många klockor som möjligt för pengarna och han hade ”funnit” en liknande klocka för 10 kronor via ett tips. Eftersom han ansåg sig själv vara givmild, och fått mången ryggdunk för sin goda gärning, presenterade han ett erbjudande som urmakaren inte kunde tacka nej till.

– Du får 13 kronor för uret eller inget alls!

Detta var en urdålig uppgörelse för urmakaren som tog upp kampen om anständig ersättning. Men klockan var tyvärr redan slagen och kampen visade sig senare vara ett misstag.

På muséet fanns redan en liknande ”riktig klocka”, men den saknade sin pendel, varför myndiga mannen åter gjorde ett besök i butiken. Han såg urmakarens ur vars pendel hade en snirklig gravyr med bibelcitatet ”Arbetaren är värd sin lön” inristat i metallen. Den myndiga mannen tog då helt sonika med sig urmakarens pendel utan att betala. Han menade att mindre inskränkningar ska urmakare tåla. Urmakarens hustru dundrade #vadfanfårjag när hon insåg att deras framtid var stympad. Men den myndige mannen var dock snart åter i affären. Nu pekade han på resten av klockan och sa:

– Jag vill nu köpa den till marknadspris.

Eftersom ett ur utan pendel saknar marknadsvärde fick urmakaren och hans fru betalt därefter. Myndige mannen påpekade att ersättning för värdelösa saker är otillbörligt statsstöd och sådant är minsann förbjudet. Därefter lämnade han landsbygden och fortsatte sin godhetsknarkande Eriksgata. Enda ljusglimten nu var att med klockan försvann myndiga mannen för gott. Det fanns inget mer att hämta. Men urinvånarna, lokalbefolkningen, började komma för sent till jobbet och gå för tidigt. Byns ena stöttepelare var sönder. Urmakaren tog tröstsmulorna han fått av mannen för att lämna landet för gott. Han satte sig på en båt till Amerika, suckade högt och sade för sig själv ”ur led är tiden”. I byn hade de blivit av med sin urmakare och förstod nu budskapet från tjuvsamhället. Resultatet blev ett passivt folk. Deras tro på en framtida rättsstat var som bortblåst och skratten tystnade inte bara i urmakarens hus. 

Tyvärr är inte historien ovan historia. I Skogsaktuellt kan du läsa om dagens ”tjuvsamhälle”, ett uttryck som myntades av August Palm på 1800-talets mitt. Han var den första socialdemokraten och skrev ”Vi hava en usel regering och dåliga representanter i riksdagen som ingenting begripa av arbetarnas och den betrycktes sak”. Palm satt flera år i fängelse för sin fri­språkighet gällande bristerna i det statliga förvaltarskapet av landet. Idag, 170 år senare, skulle Palm sannolikt inte varit socialdemokrat eller tillhört något av de andra etablerade partierna då dagens politik står för allt han kämpade emot. Och historien lär upprepa sig.

Rickard Axdorff
Rickard Axdorff
Tel: 019-16 61 39
E-post: rickard@skogsaktuellt.se

 

Artikeln publicerades onsdag den 22 november 2017

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Relaterat

Senaste