”Naturen är inte en ägodel”

Trots otaliga avtal och miljökonventioner accelererar hoten mot planeten. Klimatfrågan är en enorm ödesfråga, likaså den pågående artutrotningen. Världsnaturfondens rapport ”Living Planet Report” från 2016 meddelade att bestånden av fåglar, reptiler, fiskar, däggdjur och amfibier minskat med 58 procent sedan 1970. Forskare talar om en sjätte massdöd på ­jorden, denna gång orsakad av en enda art: människan. 

De ekologiska kriserna är symptom på en djupare kris som handlar om vår dysfunktionella relation till naturen. Sedan antiken har vi i västerlandet levt med föreställningen om att människan befinner sig på toppen av skapelsens pyramid och att allt i naturen är till för människan. Dagens juridiska system bygger på detta synsätt där människan har rättigheter i kontrast till allt annat liv som ses som rättslösa objekt. Miljörörelsen har kämpat för skydd av naturen inom ramen för det rådande juridiska systemet.  I vissa fall har det varit framgångsrikt, men den övergripande utvecklingen går åt fel håll. 

Genom att acceptera premisserna för lagstiftningen – naturen som rättslös – har miljörörelsen avsagt sig möjligheten att formulera en ny vision om vår relation till jorden. Skyddet av naturen framstår därmed ofta som en teknisk och byråkratisk fråga. De djupare existentiella och moraliska frågorna kommer i skymundan. 

På senare år har ekonomin presenterats som lösningen. Genom den så kallade gröna ekonomin ska naturen och dess ”tjänster” översättas till siffror och få en prislapp. Men genom att förvandla naturen till siffror där allt är utbytbart mot allting annat, förlorar vi förmågan att se ekosystemens mångfaldiga värden, det som inte kan mätas i pengar. I dag reducerar vi inte människolivets värde till pengar. Människan anses istället ha en inneboende värdighet, uttryckt i de mänskliga rättigheterna. Visserligen sker dagligen våldförelse mot dessa rättigheter, men det beskrivs just så – som en våldförelse.

 Det är hög tid att slå fast att även resten av naturen har rättigheter. Ekosystemen är inte en samling objekt, utan en gemenskap av subjekt. Naturen är inte en ägodel, utan det större sammanhang vi är en del av.

Runtom i världen börjar denna syn få genomslag. Det är en förståelse som funnits i tusentals år hos många urfolk, men som nu börjar formuleras i författningar och lagar. Exempelvis erkänner ett trettio­tal lokalsamhällen i USA sina ekosystem som rättighetsbärande. Ecuador har Moder Jords rättigheter inskriven i sin grundlag. Den nya zeeländska floden Whanganui fick i våras status som en juridisk person, och att skada floden räknas som att skada en person. 

Naturens rättigheter handlar om juridik, men kanske framförallt om en ny världsbild där naturen respekteras och värderas för sin egen skull. Naturens rättigheter och mänskliga rättigheter står inte i motsättning till varandra. Mänskligt välmående är en omöjlighet på en förödd jord. Mänskliga rättigheter kan inte långsiktigt skyddas om vi inte respekterar jordens och ekosystemens rättigheter.

 

Henrik Hallgren 
ordförande i föreningen och
tankesmedjan Lodyn

 

Artikeln publicerades tisdag den 07 november 2017

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste