”Slut på pengar”

Regeringen har varit tydlig: dagens skogspolitik med frihet under ansvar ska ligga fast. I den senaste skogspolitiska propositionen poängteras att det delade ansvaret mellan samhället och skogsägarna förutsätter en tydligt definierad och långsiktig äganderätt. Men hur är det egentligen ställt på den fronten? Ett exempel på hur balansen har snedvridits är tillämpning av artskyddsförordningen, där bombmurklor och lavskrikor har fått oproportionerliga konsekvenser för berörda skogsägare.

Elin Swartling

I det tysta pågår även en dramatisk utveckling i den fjällnära skogen. Enligt skogsvårdslagen 19 § har skogsägare som nekats tillstånd att avverka skog rätt till ersättning. Men i november 2016 beslutade Skogsstyrelsen att stoppa utbetalningarna av ersättning till markägare som nekats avverkningstillstånd. Bakgrunden är att Kammarkollegiet, som för statens talan, har ifrågasatt hur stort intrång ett avverkningsförbud i praktiken innebär för skogsägaren. Konsekvensen blir att skogsägare tvingas stämma staten i Mark- och miljödomstolen för att inte tappa rätten till ersättning.

I slutet av mars meddelade Skogsstyrelsen, som utreder frågan om intrångsersättning i fjällnära skog tillsammans med Kammarkollegiet och Naturvårdsverket, att det dröjer till i slutet av juni innan myndigheterna kan lämna besked om ersättningsnivåer. Kammarkollegiet har dock på eget initiativ begärt att Mark- och miljödomstolen ska skicka frågan direkt till högsta domstolen, då de ifrågasätter om ersättning alls ska utgå. Om ersättning ska ges anser de att nivån ska vara betydligt lägre än den som Skogsstyrelsen tidigare utgått ifrån.

Egendomsskyddet är reglerat i svensk grundlag. Är det verkligen rimligt att statens företrädare frångår praxis och tvingar skogsägare att driva rättsprocesser mot staten? Kammarkollegiet hänvisar bland annat till att skogen inte har avverkats på hundra år och menar därför att skogsbruk inte kan anses vara pågående markanvändning. Värt att poängtera är att medelåldern på den skog som föryngringsavverkas i Sverige, enligt Skogsstyrelsens rapport 6-2015, är 110 år.  

Mark- och miljödomstolens dom om bombmurklor i februari 2017 slog tydligt fast att om en tillämpning av de nationella fridlysningsbestämmelserna innebär att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras ska åtgärden bedömas som tillåten och dispens ges. Domstolen menar också att det, inom ramen för bedömningen, kan prövas om det är möjligt att skydda berörd art genom områdesskydd eller på annat sätt som ger markägaren möjlighet att få ersättning.

Trots domstolens tydliga besked väljer Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket att göra en egen tolkning och fortsätter tillämpa förbud som om ingenting hänt. Myndigheterna redovisade den 27 mars sin tolkning av domen om bombmurklan. Deras slutsats innebär att fridlysning av arter som grundar sig på EU-direktiv inte påverkas av domen och att artskyddsförordningens förbud ska tillämpas fullt ut i dessa fall, vilket innebär att skogsägare inte kommer erbjudas ersättning, anledningen är kanske att pengarna tagit slut. 

Det är hög tid att rättsläget för enskilda skogsägare återställs och att privata skogsägare uppskattas för alla de frivilliga insatser som görs i skogen. Det är en förutsättning för att skogsägare ska våga fortsätta att investera i framtida skogsbruks­åtgärder till nytta för välfärd och klimat. När staten undantar skog från brukande av olika anledningar måste skogsägarna ersättas för det.

 

Elin Swartling
Medlemsstrateg Norra Skogsägarna

 

 

Artikeln publicerades onsdag den 10 maj 2017

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Relaterat

Senaste