Det förflutnas landskap
KRÖNIKA. En augustikväll satt jag i ett jakttorn och väntade på en råbock som envist vägrade samarbeta. Framför mig var ett ganska stort hygge. Där hade en 100-årig granskog vuxit. Nu hade den fått stryka på foten för att bli till olika nyttigheter. Skogen som avverkats var planterad på gammal åkermark.
Jag satt och slogs med myggen då ögonen fastnade på en ljus fläck på det något mörkare hygget. Fram med handkikaren - den ljusa fläcken var en tuss med vete som vuxit upp när den gamla skogen försvunnit. Jag vill gärna tro att vetefröna legat i marken, sådda av den torpare som brukade marken för ungefär 100 år sedan. En annan förklaring är att vi själva spillt vetet i samband med någon viltutfodring. Den förklaringen är inte lika fantasieggande!Hur som helst blev jag lite rörd när jag tänkte på torparens slit innan skogen tog över hans åker. Det hela fyrade på ett intresse (nördighet) jag har – landskapets kulturhistoria. Marken där jag hålls är drygt 800 hektar, inte särskilt märkvärdig, uppländsk skogsmark. Den bär spår av tidigare generationers sätt att bruka marken. På marken har jag hittat tre gamla husgrunder och ladugårdsgrunder från jordbruksfastigheter, bärande träd samt tre igenrasade kolarkojor med tillhörande kolbottnar. Då och då hittar skogsflanören en rostig spann eller mjölkkruka.
I en del bestånd ser man fortfarande att marken träden står på är randig av gamla plogtiltor. Allt vittnar om att före andra världskriget och dessförinnan bodde här människor, torpare och småbönder, som levde av att bruka marken för traditionellt jordbruk eller för energiförsörjning, därav kolarkojorna. Sedan tog skogen över, åkrarna planterades med träd och ett annat sätt att försörja sig tog vid.
Den boksynte läsaren kan ju studera vad Rutger Sernander, Carl Fries, Lars Kardell och andra skriver i ämnet. Han eller hon kan också beställa kartor från forna tider på Lantmäteriverket. Trenden man kan se är hur ett jordbrukslandskap planteras med skog. Den riktiga förändringen skedde på 1900-talet då landsbygdens befolkning övergav småjordbruket och på bred front flyttade in till städerna. Först och främst tycker jag det är roligt att läsa landskapet och försöka se hur tidigare generationer använde det. För det andra ger det perspektiv åt dagens skogs- och miljödebatt. Den riktige entusiasten kan ju besöka de platser i landskapet som är utmärkta med ett R på kartan. Där finns, som alla skogsbrukare vet, fornminnen från ännu längre tillbaka.
Nå, råbocken lös med sin frånvaro och jag fick tid att tänka. En tanke som bet sig fast var; hur kommer människorna om 100 år att läsa det landskap vi lämnar efter oss? Kommer det att finnas råbockar och kommer en tuss vete att sätta fart på fantasin?
Bo Lindevall
Skogsaktuellt
Tel: 019-16 61 30
E-post: redaktionen@skogsaktuellt.se
|
Utskriftsvänlig sida
