Nyhet från Skogsaktuellt 2012-07-05
Nygammalt tankesätt ger fler dimensioner
Runt om i landet finns det olika regionala skogsmannaklubbar vars medlemmar ofta besitter eller har besuttit en högre skoglig tjänst. Själv är jag sekreterare i en av dessa klubbar. Vi har i regel en sammankomst om året och det är lite av årets höjdpunkt för mig.
Vad är det då som gör att en förening som bildades 1935, bestående av företrädelsevis äldre herrar, är så fängslande? Jo, de är alla kulturbärare, ett stycke levande kulturhistoria.Vi var en gång på besök på Aspa pappersbruk som då nyligen blivit köpt av EQT. De hade en mycket karismatisk direktör med rätt bestämda uppfattningar. Efter att vi fått hela anläggningen visad för oss skulle denne direktör berätta lite om företaget och framtiden. Bland det sista han sa var något i stil med att ytterligare vidareförädling av vedfibern låter sig inte göras. Då reser sig en av de äldre herrarna upp och säger ”Sakta i backarna, direktören. Jag minns hur vi under kriget tvingades att äta något som kallades för cellulosabiffar. Sverige var fattigt, de var ransoneringen och surrogatens tid. Biffarna tillverkades av vedfiber, inte speciellt goda men de mättade lika fullt. Jag kan slå vad om att det finns en marknad för cellulosabiffar även i dag, varför inte som smalmat när folk blir allt fetare?”.
Jag har alltid varit intresserad av äldre generationer och deras berättelser. Eftersom farmor och farfar bodde på gården när jag var liten kom jag dem och deras bekanta nära. Farfar berättade om hur de levde förr i tiden och jag fick ta del av folkliga berättelser om luffare och bondepraktikans tillämpligare delar. Mitt intresse för klubben är nog något som delvis är sprunget från denna barndom.
Vid ett annat tillfälle besökte vi Korsnäs Frövi. Även där fick vi en förevisning i hur anläggningen fungerar. Vi fick följa hela kedjan från det att veden kom in i en ände till att pappret kom ut i den andra änden. Efter fabriksbesöket fördrogs om logistikflödet, hur virket förflyttas från en punkt till en annan och hur livsviktigt det är att virket kommer fram till industrin. En av de äldre farbröderna valde då att berätta om sitt första jobb som flottningsförman vid en norrländsk älv; om dåtidens vattenlogistikflöde, om hur ansträngande det var att få loss brötar med virke och få dem fram till industri. Hoppade man inte i land innan storforsen var man helt enkelt död.
Ett tredje exempel kommer från när vi var på Skoghalls bruk i Karlstad där en yngre förmåga till guide talade om brukets tillväxt och viktiga händelser. Då reser sig en äldre herre och påpekar att han minsann var med på 30-talet och att den historia vi fick oss berättad nu inte var med sanningen överensstämmande, äras bör den som äras ska.
Jag är övertygad om att vi har mycket att lära av vår historia. Den är inte så långt borta som man tror. Faktum är att den fortfarande till och med svarar på tilltal. Visst går det att sälja smaksatta cellulosabiffar. Visst är det häftigt att äta lunch med en man som flottat timmer på norrlandsälvarna och nog är det så att allt blir nytt när alla glömt.
Även om jag snart fyller 40 ligger livet framför mig. Jag fattar mer välgenomtänkta beslut i livet när jag tittar lite mer i både min och andras backspeglar. De gamlas skildringar ger mig perspektiv på mitt eget liv redan innan jag väljer att svänga på livets stig. Trevlig sommar och passa på att lära av de gamla!
Rickard Axdorff
Tel: 019-16 61 39
E-post: rickard@skogsaktuellt.se
|
Utskriftsvänlig sida
