Det artar sig
KRÖNIKA. I klass 7, 8 och 9 hade jag en biologilärarinna som var en tuffing. Hade självaste Josef Stalin(som även med diktatorsmått mätt var ganska hårdkokt) ingått i klassen hade han suttit som ett tänt ljus i sin bänk, vattenkammad och med snygga gångkläder, annars hade fröken Hedström slagit till.
Läxan hon gav oss över sommarlovet var att samla in och pressa 25 växter, gärna flera. Växterna fick sedan artbestämmas av någon bänkgranne. Mina herbarier var en mardröm för den som fick dem på sitt bord. Familjen semestrade nämligen på artrika Öland. Handen på hjärtat – känner du igen en tulkört eller samtliga orkidéer som växer på Öland? Det gjorde i alla fall inte mina klasskompisar.Sedan i livet tog journalistiken över. Där lärde jag mig bland annat de signalord som, satta med stora bokstäver, på löpsedeln höjer en tidnings upplaga: yxmord, sexslav eller giftlarm är säljande ord på löpsedeln! Idag har de kompletterats med; art och utrotningshotad. De orden smeker klockrent svenskens självbild som bärare av ett naturtillvänt samvete.
Vi svenskar är mätta och rika nog att engagera oss i naturen. Låter det cyniskt? Jag har träffat fattiga människor som har svårt att få mat på bordet eller bota, för oss, triviala sjukdomar. De har annat att tänka på än naturengagemang. Forskare på Artdatabanken ringer för fullt i varningsklockan: tusentalet svenska arter ligger i riskzonen för att utrotas. En bra varningssignal när det gäller arterna och sannolikt bra för Artdatabankens forskningsanslag.
Fröken Hedström hade en ramsa; eleverna skulle redogöra för förekomst, utseende, levnadssätt, till nytta eller skada för människan! Nya arter har flyttat till vårt land, de är vanligen inte till någon nytta för människan.
Som journalist lärde man sig också att elände är mycket gångbarare än goda nyheter. Att vi har mer av den förnyelsebara råvaran skog än någonsin tillförne och att den växer så det knakar viftas snabbt undan för att engagerade människor i stället skall lyfta fram något problem på marginalen.
Jag är utvecklingsoptimist; kunskapsläge, digital teknik och inte minst moderna skogsmaskiner som kan göra alla möjliga konster – märk väl – med bibehållen ekonomi, är bra för naturen.
Vad som däremot är en källa till bekymmer är att praktisk kunskap om naturen och dess arter börjar bli en bristvara bland dagens unga. I Dagens Nyheter i våras publicerades en debattartikel med författarinnan Kerstin Ekman och journalisten Henrik Ekman och några andra som undertecknare. De vände sig mot att ett ambitiöst och prisat projekt där samtliga kända arter i landet presenteras i bokform nu hotas av nedläggning.
Det är så att jag önskar att fröken Hedström skulle ta ansvariga politiker i örat. Jag kan se fröken Hedström från riksdagens talarstol säga åt de folkvalda att samla in och pressa 25 växter under riksdagens sommarlov, dessutom skall de räcka upp handen om de vill besöka toaletten och definitivt inte slamra med bänklocken!
Bo Lindevall
Bo.lindevall@glocalnet.net
|
Utskriftsvänlig sida
